Efter en utdragen resa med taxi, buss, flyg och ännu mera buss och flyg så var vi äntligen framme i Manila. Men trots att vi rest i nästan två dygn så var vi tvugna att fortsätta eftersom att vi inte ville stanna i storstaden. Hade vi redan rest så länge så åtta timmar till i buss, varför inte? Efter att köpt bussbiljett upp till Banaue i norra Filippinerna åt vi lite fem kronors nudlar på den slitna terminalens nedsuttna plaststolar innan vi letade upp vår buss. Trots att vi både visade biljetten och frågade en extra gång så visade det sig efter några timmars resande, lagom till skymningen att bussen inte alls skulle stanna där vi ville hoppa av. Vi visste plötslig inte var vi var med en chaufför som knappt pratade engelska och utan någonstans att spendera natten. Tack vare en jätte gullig kvinna framför oss så stannade bussen till slut utanför ett hotell i ett litet mörk samhälle. Med anvisningar om att fortsätta morgonen efter steg vi halv två på natten ut i den svala nattbrisen. Skönt tänke vi, problemet löst. Men nej då, för när bussen försvunnit bort i mörkret visade det sig att båda de enda närliggande boendena var fulla för natten. Återigen stod vi utan boende på gatorna med små grupper människor sittandes i de svarta gränderna runt oss mitt i natten. Efter lite övertalning i ett av ställenas reception så lyckades de väcka en tricycle förare till liv som kunde ta oss till ett tredje och sista ställe en bit bort. Alltså, två unga tjejer och en man utan att veta vart vi var eller skulle mitt i natten. Låter toppen, vad väntar vi på? Som tur är så är nästan alla i detta land otroligt hjälpsamma och snälla så vi stod snart framför det sista hotellet trötta och slitna. Utanför stod en beväpnad vakt, alla gäster var tvungna att lämna samtliga vapen i receptionen och rummen hade tredubbla lås. Bra eller dåligt? Lite tryggare somnade vi trots allt till slut i varsin hotellsäng med en bibel placerad på sängbordet bredvid oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar