KLIA Malaysia

Cebu-Manilla, fyra timmars väntetid. Manilla-Kuala Lumpur, fem timmars väntetid. Om en timme bordar vi tretton timmars planet till Amsterdam där ännu lite mer tidsfördriv väntar innan vi lyfter för fjärde och sista gången. Tacka vet jag taxfree och Starbucks!
Har jag sagt det tidigare så säger jag det igen. Manilas flygplats, terminal 1, suger! På den sketnaste fula lilla terminalen får man betala en sjuk terminal fee. Därefter lyckades vi av misstag, utan problem ta oss igenom passkontroller med varandras pass, utan det obligatoriska immigration-cardet och sedan kunna ta med oss obegränsad vätska på planet. Ändå blev man visiterad och var tvungen att få skorna kontrollerade, ingen logik what so ever!

Last destination

Stormen har dragit förbli, vi har tagit vårt sista dopp och tagit oss med båt och buss den fem timmars långa resan ner till Cebu City. Här spenderar vi resans sista dag bland tiggare, jeepneys och kaostarfikerade gator. Imorgon ringer klockan 05.00 då vi ska ta oss till Cebus flygplats och ta det första av fyra plan hem till vårt kalla med förhoppningsvis julmysiga och vita Sverige.
Dagen började med frukost på takterassen där vi blev totalt utstirrade av en stor familjs alla barn som aldrig verkade ha sett en vit människa förut. De var inte första gången och det kan i längden bli lite obehagligt att ständigt känna att man har blickar i nacken.

Med tanke på att vi bara reser med handbagage på 7 kg och att man kan hamna i fängelse för snäcksmuggling här nere så tog vi därefter en stor rensning av väskorna. Nöjda med klädhögen i papperskorgen och ledsna över våra förlorade koraller föll valet av vårt sista restaurangbesök, några timmar och lite manikyr senare på ett japanskt ställe med sushi och misosoppa.
Efter inhandlande av två sorters halstabletter till en snorig Lina och beställning av väckning ifrån receptionen somnar vi snart för sista gången på Filippinsk mark. 

Srandhäng...

Fjärde advent, och vår sista dag på Malapascua innan vi tar oss ner till Cebu och flyget hem till Sverige. När ni där hemma tände fjärde ljuset så satte vi oss istället på balkongen och drog igång julmusiken. Därefter lyckades vi bränna våra näsor en sista gång under molnig himmel. Medan vi satt vid strandkanten kom en liten kille som vi badat med dagen innan och frågade om vi ville ha lite sång. Ja varför inte! Med pinnar, tomburkar och kapsyler som instrument tog dom i med sina små stämmor och där satt vi och smälte. Ett julmedley, några Michael Jackson favoriter och en Justin Bieber cover senare gick vi för att äta vår middag. Detta på en fruktansvärt myggtät restaurang och middagen avslutades med öns i särklass godaste chokladpannkakor.
Eftersom vi nu upptäckt att vi inte längre har något vatten i kranarna på hotellet så står Julia med huvudet i en hink och tvättar håret. Därav ett gästinlägg från hennes syster och andra hälft.

Sendong på gång

Spanar ut över regnet, lyssnar på blåsten och läser om stormen. Hittills har Sendong tagit livet av 180 människor och drar nu fram mellan öarna runt oss. Vi som trodde att vi skulle sitta på ett plan hem till Sverige om fyra dagar har nu blivit lite fundersamma när vi läser om alla inställda flyg. Att vara strandsatt på en flygplats över jul är inget jag drömmer om direkt. Att sitta fast på Manilas flygplats lär bli en mardröm. Men med tanke på hur bra vi har det så kanske det är detta som behövs för att väga upp det hela. Vi hoppas dock på vår egen överdrift(som vanligt) när vi ser oss själva firandes jul utan plan på översvämmade gator.
http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.802578-180-doda-i-filippinsk-storm

The final countdown

Vi har nu tagit oss över halva Cebu, förbi familjer som bygger sina små träskjul till hem längs dikena och torkar tvätt på grushögar vid vägrenen. Därefter har vi puttrat fram i en liten träbåt vi hyrde tillsammans med två svenska tjejer och kom efter en halv dags resande fram till den lilla, mysiga ön Malapascua. Elen här är tidsbegränsad för de flesta på ön och det finns inga vägar. Huvudstråket består av en strandpromenad som sträcker sig längs öns största strand. Här leker, sjunger och dansar de minsta inhemska barnen nakna i sanden medan de äldre försöker sälja små trähajar till de få turister som rör sig på ön.
Det första vi gjorde efter att ha checkat in i vår bungalowe var att handfallet sjunka ner i dubbelsängen efter den alldeles för stora dunkin´ donut lådan vi hävt i oss under resa. Några timmar senare, efter att ha smält färdkosten hasade vi oss de tio långa metrarna ner till en kritvit, näst intill tom strand. Detta var nu några dagar sedan och här ligger vi fortfarande kvar. Med varsin deckare i händerna varvar vi blodbad med havsbad.

Bohol runt

Klockan är 19.00 och jag diskuterar prostitution men en fransman och två tyskar. Här är lite bilder ifrån vår Bohol runt tur. Med oss hade vi en underbar tricycleförare med ett leende som nådde hela vägen upp till öronen.

I en rasande fart

Goddagens damer och herrar. Kan meddela att vi rör oss i en rasande fart mellan ölandskap och hostel. Vår  sista dag i Dumaguete fick staden att växa något i våra ögon när trafiken plötsligt stannade upp och arga förare hängde sig på tutorna. Anledningen var att gatorna fylldes av ett långt, högljutt pridetåg/demonstrationståg för kvinnors rättigheter.                                         Tillsammans med ett hysteriskt roligt norsk par avslutade vi Dumaguete med middag innan vi kastade oss ut på resande fot igen. Under de senaste dagarna har vi hittat Romeo, i form av en tricycle förare som tog oss runt på den lilla ön Siquijor. Guppat runt på Indiska oceanen i smutsigt hemtrevliga färjor och motvilligt tvingats bevittna filippinernas kärlek till kareoke. Särskilt utslitna är Céline Dions höga toner som i filippinsk version får det att skära i öronen var man än vänder sig på gatorna.
Nu sitter vi och nynnar jullåtar och trånar efter vört på ett mysigt litet hotell mitt inne i centrala Tagbilaran, på Bohol. Snart går vi och snarkar ikapp samt vilar upp oss inför morgondagen. Då ska vi åka runt på ön i tricycle hela dagen för att studera apor och chokladkullar.

Whalesharking

Trots att regnet med jämna mellanrum öst ner och himlen ständigt täckts av mörka moln så har vi de senaste två dagarna befunnit oss ute på havet. Med simfötter och snorkel har vi flutit runt ovanför korallrev och färgglada fiskar. Förutom havssköldpaddor och giftiga havsormar så har vi simmat med valhajar. Att befinna sig bara någon meter ifrån ett åtta meter stort djur var till en börjar ganska obehagligt. Att sedan bli jagad runt båten av en var ännu sjukare. 

Dumaguete (7/12)

Efter att ha spenderat fyra timmar på hårda säten längs gropiga vägar men med mysig utsikt över öppna landskap och små fiskebyar var vi framme. Dumaguete, en studentstad vid kusten. Kan sammanfattas med skoluniformer, snabbmatskedjor och en park där ungdomarna tränar volter och lyssnar på musik. Och så självklart några gubbar som kissar på trottoarerna och mängder av tiggande barn. På andra ställen har de tiggande i alla fall försökt se eländiga och sorgsna ut. En taktik som här helt övergetts och ersatts med små barn som drar oss i kläderna och gapar - Give me money!, samtidigt som de rasslar med bjällror. Extra flitiga är de i köerna runt de internationella bankomaterna.

Trots att staden är ganska smutsig och vimlar av hektiska tricycle förare så är den långt mycket trevligare än överbefolkade Manila. Dessutom har vi på vårt backpacker boende nästan för första gången sedan vi kom till Filippinerna träffat andra turister. Kan vara ganska skönt att känna att man smälter in tillsammans med några andra västerlänningar även om vi vill bort ifrån turismen. Dumaguete använder vi som en avstamps bräda ut till öarna Apo Island och Siquijor utanför.

Mc Rice.

På resande fot (06/12)

Efter att tjocka moln och regnskurar letat sig in över vårt lilla paradis utanför Sipalay så packade vi återigen våra väskor och bordade en långsmal färgglad träbåt. Med de långa stödbenen av bamburör på båda sidor om oss så tog vi oss in till Sipalay för att byta färdkost till buss. Förutom bussterminalerna så finns här väldigt få busshållplatser. Vill man åka med så ställer man sig vid vägkanten och vevar lite. När man sedan skall av så kör man en bus(s)vissning och svingar sig lite smidigt, eller mindre smidigt ut i vägrenen under det att bussen saktar in något. Vägarna kantas också av små visdomsord upphängda på stolpar. Dessa påminner befolkningen om att alla har rätt till att kunna förbättra sin framtid och att vi ska värna om naturen.

Efter ungefär halva resan runt Negros södra udde så är det bensträckar paus på en öppen grusplats i ett litet smutsigt samhälle. Här står längst vägen små skjul som säljer nudlar, kakor och bensin i återvunna fantaflaskor. För att fylla våra tomma resemagar köper vi varsin slät bulle för 75 öre/styck. När vi hungrigt öppnar de noga förseglade plastpåsarna som omger vår lunch inser vi att dom är toppade med ett helt myrsläkte. Vi tittar fundersamt på varandra för ett ögonblick men konstaterar snabbt att värre har vi varit med om, borstar bort djuren och hugger in. Hygienen är en av de få delar som kommer att ta längre tid att längta tillbaka till.

Sugar beach och en naken kock (3/12)

 Vi hoppar från en tom vit strand till en annan och sover i små bungalowes där sanden når hela vägen fram till dörren. Det finns inte alltid tillgång till menyer på boendenas restauranger här. Istället får man önska det man själv är sugen på så kokar husmor (en halvnaken, medelålders man med glansig kulmage) ihop något av vad som finns i köket. Verkar kylskåpet tomt så puttrar farmor iväg över stock och sten på moped för att inhandla middagens råvaror.
Måste nog säga att den klassiska filippinska maten bestående av mycket kyckling i olika former slår Thailands Phad Thai. Även Balis pallade cocosnöt och de mystiska bladen som invånarna i bergsbyarna ständigt tuggade på. Som gav både mun och läppar en knallröd färg blir nedröstade i jämförelse med vår nakne kocks delikatesser på Guimaras. När vi inte äter adobo (traditionell filippinsk rätt) eller kletiga risröror i bananblad så händer det att vi hamnar i en hängmatta mellan palmerna med en milkshake i handen och studerar hur en stor röd sol slukas av den spikraka horisonten.

The Visayas (1/12)

Vi reser nu runt bland Filippinernas fantastiska ö-landskap tillsammans med invånarna. Här är vi nästan alltid ensamma vita när vi tar oss fram på fulla bussar och trånga små träbåtsfärjor. En tricycle med tre sittplatser fylls lätt med nio personer och båtarna verkar inte ha någon begränsning vad det gäller varken passagerare eller packning. Allt staplas på vartannat och när vi tycker att det börjar se fullt ut så har dom lika mycket väskor, traktordäck, höns och passagerare kvar att stuva ner i de till synes små träbåtarna.

 Eftersom att det just nu rör sig ganska lite turister på öarna så får vi med jämna mellanrum väldigt mycket uppmärksamhet bland risplantage och vattenbufflar. Alla vinkar och vi kallas ``rockstars´´ av lokalbefolkningen som med drömmande ögon berättar att de också någon gång i livet skulle vilja åka ut och resa. Men att de antagligen aldrig skulle ha varken tid eller råd att ta sig längre än till grannbyn. Ständigt förvånas vi över att alla, överallt, i alla åldrar är så otroligt godhjärtade och hjälpsamma. Dessutom besitter både barn, bönder och fiskare en engelska över all förväntan. På Guimaras träffade vi ett gäng med unga studenttjejer härifrån som visade oss runt på ön och berättade om livet på Filippinerna. I utbyte fick de veta allt om snö och kyla.