Vi reser nu runt bland Filippinernas fantastiska ö-landskap tillsammans med invånarna. Här är vi nästan alltid ensamma vita när vi tar oss fram på fulla bussar och trånga små träbåtsfärjor. En tricycle med tre sittplatser fylls lätt med nio personer och båtarna verkar inte ha någon begränsning vad det gäller varken passagerare eller packning. Allt staplas på vartannat och när vi tycker att det börjar se fullt ut så har dom lika mycket väskor, traktordäck, höns och passagerare kvar att stuva ner i de till synes små träbåtarna.
Eftersom att det just nu rör sig ganska lite turister på öarna så får vi med jämna mellanrum väldigt mycket uppmärksamhet bland risplantage och vattenbufflar. Alla vinkar och vi kallas ``rockstars´´ av lokalbefolkningen som med drömmande ögon berättar att de också någon gång i livet skulle vilja åka ut och resa. Men att de antagligen aldrig skulle ha varken tid eller råd att ta sig längre än till grannbyn. Ständigt förvånas vi över att alla, överallt, i alla åldrar är så otroligt godhjärtade och hjälpsamma. Dessutom besitter både barn, bönder och fiskare en engelska över all förväntan. På Guimaras träffade vi ett gäng med unga studenttjejer härifrån som visade oss runt på ön och berättade om livet på Filippinerna. I utbyte fick de veta allt om snö och kyla.
Vi reser nu runt bland Filippinernas fantastiska ö-landskap tillsammans med invånarna. Här är vi nästan alltid ensamma vita när vi tar oss fram på fulla bussar och trånga små träbåtsfärjor. En tricycle med tre sittplatser fylls lätt med nio personer och båtarna verkar inte ha någon begränsning vad det gäller varken passagerare eller packning. Allt staplas på vartannat och när vi tycker att det börjar se fullt ut så har dom lika mycket väskor, traktordäck, höns och passagerare kvar att stuva ner i de till synes små träbåtarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar